Amari Midnight Run - GPS

Amari Midnight Run

Fan, fan , fan... det som inte fick hända hände! Jag hade sett fram emot Amari Midnight Run ända sedan förra årets lopp som var det första loppet jag ställde upp i (efter mindre än en veckas träning). Jag var förkyld och febrig hela förra veckan men började må bättre på fredagen och kände mig riktigt taggad på lördagen. Då loppet inte startade förran vid midnatt hade jag hunnit bli ganska trött, men det var inget som inte lite kaffe kunde fixa. Eftersom jag varit sjuk och inte kunnat träna på hela veckan så anmälde jag mig till 6 km och inte 12 km som planerat för att vara på den säkra sidan.

Vid uppvärmningen fick jag direkt ont i min ena hälsena. Detta har hänt några gånger tidigare, men efter en rejäl uppvärmning kändes det mycket bättre. Jag trängde mig så långt fram jag kunde innan start och hoppades att hälsenan inte skulle ställa till några problem under loppet. När starten gick fick jag ett bra spår och lyckades komma förbi den största klungan och förlorade därmed inte så mycket tid bakom långsammare löpare. Jag höll bra fart och hoppades kunna komma i mål på runt 27-28 minuter.

Efter ungefär 1 kilometer började jag känna smärta i mitt högra knä, samma knä som jag tidigare har haft problem med. Jag har försökt bygga upp musklerna i benen och kring knäna på gymmet för att slippa problemet, men tydligen har detta inte hjälpt. En liten stund senare blev smärtan ännu värre och jag kollade på GPS-klockan som visade 1,42 km. Skit också tänkte jag, men bet ihop och sprang vidare i bara aningen lägre hastighet. Som tur var hade jag vätskebältet på mig så att jag skulle slippa förlora tid vid vätskekontrollerna. Jag hoppades lite naivt att smärtan kanske skulle minska efter en stund och därför kunna öka farten igen och ändå kunna komma i mål på planerad tid.

Efter drygt 3 kilometer var smärtan så stor att jag blev tvungen att gå några tiotal meter för att få den att minska. Innan dess hade jag redan dragit ner på farten ännu mer och jag kände att min planering började gå om intet. Resterande delen av loppet fick jag växelvis jogga och promenera med allt längre perioder av promenad. Jag haltade ganska rejält och var ordentligt besviken på mig själv. Jag kom i mål på ungefär 43 minuter och såg nog rejält arg och besviken ut, Jenny vågade inte ens ta ett målfoto på mig... ;D Det var iallfall skönt att jag bet ihop nog att fullfölja loppet, men det var till priset att jag knappt kunde sova på natten på grund av smärtan och dessutom knappt kunde gå dagen efter. Glädjande var att min måltid var nästan samma som förra året där jag trots allt sprang (långsamt) hela loppet. Kul att konditionen har blivit så mycket bättre trots allt! Synd att jag inte kan få vara skadefri bara...

Nu återstår bara att fortsatta träna upp benmusklerna och knäna, samt ett besök hos en idrottsläkare för att se vad som orsakar problemet. Det kommer tyvärr inte att bli något lopp nästa helg för mig (Run for Children, UNICEF) utan knäet får nog vila ett tag. Kanske blir det lite cykling istället!

Banyan Tree Vertical Marathon 2010

Jaha, då var det roliga slut. Nu dröjer det ett helt år till (om vi ens bor kvar här i Bangkok då) innan jag kan försöka mig på en bättre tid på Banyan Tree Vertical Marathon's 61 våningar och 1093 trappor. Det blev en inte alltför bra start på dagen då jag vaknade med nackspärr och dessutom hatar att stiga upp tidigt, i synnerhet på mina lediga dagar. Efter att ha motiverat mig en stund blev det iallafall frukost och taxi till Banyan Tree hotell där jag fick startnummer, tidtagningschip och annat. Sedan var det bara att vänta en timme innan det var dags för start. Jag blev dessvärre sjukt bajsnödig under tiden och försökte hitta en toalett i kontorshuset som starten skulle vara utanför, men till min fasa fanns inget toalettpapper att hitta. Det var bara att bita igen och hoppas att magen inte skulle hitta på några dumheter i trapphuset..

Vid åttasnåret var det dags för start och det var organiserat så att man startade 10 personer år gånger varannan minut inom varje åldersgrupp för att det inte skulle bli för trångt i trapphuset. När det var min tur gick jag ut alldeldes för hårt för mitt eget bästa. Jag var andre man in i trapphuset och rushade snabbt uppför varje trappa till nionde våningen innan min puls och ork sa stopp. Därefter blev det mer normalt trapptempo i gångfart där jag flämtade mig fram drygt 20 våningar innan jag var i stånd att öka hastigheten lite mer. Efter drygt 12 minuter var jag iallafall framme på taket till hotellet på 61 våningen. Underbart men kort! Jag stannade inte kvar för att se min exakta tid då jag hade viktigare saker att tänka på... som att skynda mig hem för att bajsa..

Slutsatsen är att det var väldigt roligt och att jag absolut kunde gjort en mycket bättre tid om jag inte gått ut så hårt. Jag hade dessutom lite kraft kvar så det hade funnits lite mer att ge. Jag blev inte alls trött i musklerna eller fick ont i knä eller något annat, så alla timmarna på gymmet för att stärka benmusklerna verkar ha fungerat. Tyvärr har jag inte alls fokuserat på konditionsträning de senaste månaderna och det märktes verkligen, det var bara konditionen som gjorde att jag inte kunde hålla att högre tempo.

Bilder av Christian In Asia

Nästa helg är det iallafall dags för Amari Midnight Run och där hoppas jag få en bättre tid på 12 km än jag hade på Pattaya Marathon's kvartsmara!

Banyan Tree Vertical Marathon

Det är långt mellan mina inlägg på den här bloggen och tyvärr blir det ibland också lite väl långt mellan mina träningstillfällen också på grund av mycket, men roligt, jobb och det har mest blivit träning på gymmet där jag försokt ta igen förlorade träningstillfällen från vardagskvällarna. Igår kväll begav vi oss dock ut för en löprunda i Benjakiti Park men vi hann inte mer än ut på var soi innan himlen öppnade sig och ett ordentligt monsunregn satte igång. Eftersom det blir ganska halt i Benjakiti Park när det regnat blev det istället powerwalk och lättare löpning i Chuvit Garden. Att det dessutom är mycket närmre hem efteråt är skönt när man blir våt ända in till benstommen...

Träningssugen och dum som jag var så värmde jag inte upp ordentligt och fick lite ont i ena hälsenan. Därför blev det mer powerwalk än löpning vilket var tråkigt men som å andra sidan gav mig större möjlighet och tid att undvika trampa på alla paddor som letat sig ut på asfalten.. Jag råkade bara trampa på en liten padda i mörkret så att det sa "kvack-kras".

För några dagar sedan anmälde jag mig till Banyan Tree Vertical Marathon, så tidigt på söndag morgon blir det till att springa upp för alla trapporna till 61:a våningen på Banyan Tree hotell. Jag misstänker att pulsen kommer att bli ultrahög och träningsvärken efteråt brutal! Rekordet är 6 minuter och 19 sekunder och lyckas jag ta mig upp på under 12 minuter så är jag nöjd. Hoppas att förkylningen jag verkar ha på G inte hinner bryta ut innan bara..

Bilder från internet.