Amari Midnight Run

Fan, fan , fan... det som inte fick hända hände! Jag hade sett fram emot Amari Midnight Run ända sedan förra årets lopp som var det första loppet jag ställde upp i (efter mindre än en veckas träning). Jag var förkyld och febrig hela förra veckan men började må bättre på fredagen och kände mig riktigt taggad på lördagen. Då loppet inte startade förran vid midnatt hade jag hunnit bli ganska trött, men det var inget som inte lite kaffe kunde fixa. Eftersom jag varit sjuk och inte kunnat träna på hela veckan så anmälde jag mig till 6 km och inte 12 km som planerat för att vara på den säkra sidan.

Vid uppvärmningen fick jag direkt ont i min ena hälsena. Detta har hänt några gånger tidigare, men efter en rejäl uppvärmning kändes det mycket bättre. Jag trängde mig så långt fram jag kunde innan start och hoppades att hälsenan inte skulle ställa till några problem under loppet. När starten gick fick jag ett bra spår och lyckades komma förbi den största klungan och förlorade därmed inte så mycket tid bakom långsammare löpare. Jag höll bra fart och hoppades kunna komma i mål på runt 27-28 minuter.

Efter ungefär 1 kilometer började jag känna smärta i mitt högra knä, samma knä som jag tidigare har haft problem med. Jag har försökt bygga upp musklerna i benen och kring knäna på gymmet för att slippa problemet, men tydligen har detta inte hjälpt. En liten stund senare blev smärtan ännu värre och jag kollade på GPS-klockan som visade 1,42 km. Skit också tänkte jag, men bet ihop och sprang vidare i bara aningen lägre hastighet. Som tur var hade jag vätskebältet på mig så att jag skulle slippa förlora tid vid vätskekontrollerna. Jag hoppades lite naivt att smärtan kanske skulle minska efter en stund och därför kunna öka farten igen och ändå kunna komma i mål på planerad tid.

Efter drygt 3 kilometer var smärtan så stor att jag blev tvungen att gå några tiotal meter för att få den att minska. Innan dess hade jag redan dragit ner på farten ännu mer och jag kände att min planering började gå om intet. Resterande delen av loppet fick jag växelvis jogga och promenera med allt längre perioder av promenad. Jag haltade ganska rejält och var ordentligt besviken på mig själv. Jag kom i mål på ungefär 43 minuter och såg nog rejält arg och besviken ut, Jenny vågade inte ens ta ett målfoto på mig... ;D Det var iallfall skönt att jag bet ihop nog att fullfölja loppet, men det var till priset att jag knappt kunde sova på natten på grund av smärtan och dessutom knappt kunde gå dagen efter. Glädjande var att min måltid var nästan samma som förra året där jag trots allt sprang (långsamt) hela loppet. Kul att konditionen har blivit så mycket bättre trots allt! Synd att jag inte kan få vara skadefri bara...

Nu återstår bara att fortsatta träna upp benmusklerna och knäna, samt ett besök hos en idrottsläkare för att se vad som orsakar problemet. Det kommer tyvärr inte att bli något lopp nästa helg för mig (Run for Children, UNICEF) utan knäet får nog vila ett tag. Kanske blir det lite cykling istället!